”Nu vet vi att vi kommer göra gott när vi inte längre finns”

Judit var ofta sjuk som barn med förkylningar och infektioner som avlöste varandra. Läkarna i Rumänien gjorde vad de kunde och gav henne starkare och starkare antibiotikakurer för att få stopp på infektionerna. Till slut var de så desperata att de ökade dosen så mycket att hon hamnade i koma.

Det enda som kunde rädda livet på mig där och då var att få dialys, säger Judit. Men i Ceaușescus Rumänen fanns bara ett enda dialyscenter. Det låg i Bukarest, 18 mil från min hemstad Brașov och var bara till för högt uppsatta personer inom statsapparaten. Min läkare hemma i Brașov kunde bara ge mig mediciner och vitaminer. Hade jag inte flugits till Sverige hade jag dött.

Hur kom det sig att du flögs till just Sverige?
– Jag hade en morbror som bodde och arbetade i Sverige. Min mamma hade också flytt hit tidigare och vår förhoppning var att hon skulle kunna donera sin ena njure till mig. När planet hade landat kördes jag direkt till Västerås lasarett där jag åter föll i koma. Jag låg på akuten och var så kraftigt uppsvullen att personalen inte kunde få av mig mina byxor eller skor. En läkare kom till undsättning och gav mig akutdialys. Han räddade mitt liv. Totalt tömdes jag på åtta liter vätska under natten som följde. På morgonen vaknade jag och mådde bättre.

Hur kändes det att vakna upp som njursjuk i ett främmande land?
– Jag insåg att jag hade fått en andra chans. Ändå grät jag. Jag befann mig på ett främmande lasarett i ett främmande land utan att kunna språket. Jag var bara 24 år och hade inte ens fått se var och hur min mamma bodde och var jag själv skulle bo. Mamma kom och hälsade på varje dag, men förutom korridoren på lasarettet och personalens ansikten, fanns det inget jag kände till. Efter två månader fick jag min första permission. Den var på fyra timmar under förutsättning att min mamma inte bjöd mig på något som kunde försämra min hälsa. Annars skulle jag aldrig få någon permission igen, sa läkaren med glimten i ögat. Han var helt fantastisk, levde för sitt yrke och att rädda sina patienter. Råkade han se några blodfläckar på golvet på dialysavdelningen var det han som la sig på alla fyra för att torka upp dem. Han var i en klass för sig, mitt allt, en riktig medmänniska.

Hur länge hade du dialys?
– Längre än jag hade hoppats. Vi upptäckte att jag inte kunde få min mammas ena njure på grund av att hon hade andra sjukdomar, men efter sex månader fick jag mitt första transplantat. Njuren kom från en avliden donator och det kändes bra med en gång, speciellt att få slippa dialysen. Jag fick behålla njuren i 18 år, från 1988 till 2006. Sedan dröjde det till 2011 innan de hittade en ny njure till mig.

Upplevde du någon skillnad mellan din första och andra transplantation?
– Om! Första gången jag transplanterades fick jag ligga inne på Akademiska i två månader efter ingreppet. Andra gången kunde de skriva ut mig efter bara en vecka och det trots att jag inför den andra transplantationen hade genomgått en utredning som visade att jag hade utvecklat en sorts antikroppar som enligt läkarna gav mig noll chans att klara en andra transplantation. Medicinerna hade blivit bättre och lättare att dosera. Medicinen EPO hade kommit och dialysfiltren hade blivit effektivare.

Hur kom det sig att du ändå kunde transplanteras?
– Under mitt femte år i dialys hörde jag att det fanns en forskningsgrupp som hade arbetat fram en medicin mot just den typ av antikroppar som jag hade. En sådan medicin skulle göra det möjligt för patienter som befinner sig i min situation att kunna transplanteras ännu en gång. Så 2011, efter fem år i dialys, hände det närmast omöjliga. Under dialysbehandlingen ringde transplantationskoordinatorn från Uppsala för att meddela att det har kommit en njure som eventuellt skulle passa mig. Dialyssköterskan fick avsluta behandlingen och fick ordna så att jag kom fortast möjligt till transplantationsavdelningen i Uppsala. Min man fick följa med dit. Jag trodde inte att det var sant, visste inte hur jag skulle reagera. Det mest stressande var att vänta på det sista provsvaret, korstestet, som visar om donatorns njure passar mottagaren eller ej.

Följer du med i forskningen?
– Ja. Och jag vill gärna bidra till forskningen så mycket jag kan. Därför har jag varit med i en forskningsstudie och skrivit ett testamente. Den dagen jag inte finns mer, är det njurforskningen jag vill stödja. Även om medicinerna har blivit bättre är det fortfarande mycket forskning som återstår. I mitt fall är det till exempel sannolikt att det är på grund av immunhämmarna som jag har fått cancer. Den första tumören satte sig i livmodern. Den lyckades de behandla med bra resultat. Efteråt har jag fått tumörer i sköldkörteln, men efter två tyreoideaoperationer är jag idag friskförklarad från cancern. Det är tack vare forskningen som jag och min man har fått 33 goda år tillsammans och förhoppningsvis några till. Därför vill jag tacka alla som har bidragit till att mitt liv har kunnat bli så bra som det har blivit.

Var det enkelt att skriva testamente?
– Det tycker jag nog. Jag läste på Njurfondens hemsida att möjligheten fanns och kontaktade dem. Jag och min man börjar bli gamla och vi lämnar inga barn efter oss. När vi hade skrivit testamentet kändes det bara bra. Nu vet vi att det vi lämnar efter oss går till något bra. Hade vi inte skrivit att vår kvarlåtenskap ska gå till Njurfonden hade det varit Allmänna arvsfonden som hade tagit hand om allt. Då hade vi inte vetat vart pengarna hade gått. Det är jätteviktigt att skriva ett testamente om man vill att allt, eller en del, ska gå till något speciellt. Nu vet vi att vi kommer kunna göra gott den dagen vi inte längre finns.

Text: Olof Berghe  Foto: Johan Wingborg